Om antalet fonder i premiepensionssystemet

Ekonomi är vetenskapen om hur man hushåller med knappa resurser. Givet en begränsad inkomst hur gör människor när de väljer hur mycket de ska konsumera och hur mycket de ska spara? Varför väljer man vissa produkter framför andra? Varför väljer man att spara i vissa tillgångsklasser framför andra? Väljer man att konsumera före valet att spara eller är det tvärtom?

Ju mer ekonomer studerar människors beslutsprocesser desto fastare har insikten blivit att verkliga människor använder sig av andra beslutsregler än de beslutsregler som den allvetande Homo Economicus vars fiktiva existens utgör den teoretiska norm som ekonomer använder för att jämföra och kontrastera verkligt mänskligt beteende. Att verkliga människor väljer annorlunda än Homo Economicus har fått stort genomslag inom den ekonomiska samhällsvetenskapen. För att förstå vilka effekter blivit på premiepensionssystemet bör vi börja i normen, i beslutsteori.

I en textbok i mikroekonomi får man lära sig att konsumenter är nyttomaximerar, att investerar är riskminimerare och förhandlare är spelteoretiskt skolade. Oavsett om Homo Economicus är nyttomaximerare, riskminimerare eller förhandlare så besitter han följande begåvningar:

Han har obegränsad kognitiv kapacitet.
Han är skolad i finans och diskontering.
Han är skolad i statistik och sannolikhetsberäkningar.
Har har kunskap om alla beslutsalternativ.
Han kan kan utvärdera alla beslutsalternativ.
Han har obegränsat med tid för att utvärdera alla alternativ.

Man behöver inte vara ekonom för att inse hur orealistiskt dessa antaganden är (alla verkliga ekonomer inser även detta). Om man istället för att utgå från jämförelsenormen Homo Economicus studerar verkliga människors beslutsprocesser har man funnit följande:

Han använder sig av tumregler för att spara tid.
Han har svårt att bedöma sannolikheter och

Vad har nu detta med premiepensionen att göra? I premiepensionssystemet finns det över 800 fonder. Inom vissa kategorier finns det över 30 olika alternativ. Om man betänker att de flesta fonder inom en kategori följer exakt samma marknadsindex blir det nästan ett löjeväckande stort utbud av fonder. Eftersom sparare bara blir förvirrade av ett stort fondutbud och eftersom de har svårare att välja ju större utbudet är borde det vara bättre med ett mindre utbud av fonder.

Med ett mindre utbud av fonder skulle kapitalet samlas i några få marknadsindexfonder, vilket skulle skärpa premiepensionsrabatten och dra ner på förvaltningskostnaderna. Med ett mindre utbud av fonder skulle fler pensionssparare välja fonder aktivt.

Problemet med detta resonemang är att det är svårt att välja ut de fonder som måste kastas ut ur systemet. Vilka kriterier ska man använda sig av när fonder kastas ut? De dyraste? De med minst antal pensionssparare? De med bäst avkastning till lägst risk? Ska man ta hänsyn eventuella marknadskoncentrationseffekter?

Ett annat problem är vad som händer med konkurrensen när utbudet av fonder begränsas administrativt? Konkurrens är bra för konsumenter på lång sikt eftersom konkurrens trycker på hos fondbolagen att tillhandahålla sina förvaltningstjänster till allt lägre förvaltningskostnader. Kommer inte konkurrensen att förtvina när den administrativa välviljan ger sparare en björnkram?